Frida,

i måndags åkte du, Generalen. hoppas du har det riktigt bra i lilla lugna fina stallet i Klippan, med hästflickorna och dom jättestora hagarna. det såg fint ut på bilderna iallafall, så jag tror nog att du lever ett riktigt glidarliv, som det sig bör för en sån fin gentleman som du.

du har lärt mig så mycket, men nu vill jag mer än vad du orkar och håller för, och det vore ju synd och skam om du inte fick all den uppmärksamhet och kärlek som du är värd bara för att du inte riktigt räcker till. nu har du kommit till ett ställe där du får den uppskattning du förtjänar, det är det minsta jag kan göra för dig efter allt du gjort för mig.



tack för allt, hjärtat <3

jag är tyst tills det har ordnat upp sig.

fastän jag sagt att jag aldrig kommer ge upp, att jag ska förverkliga den här drömmen, att det inte finns något som kan hindra mig, fastän jag kämpat med allt vad jag har, så börjar jag ändå tvivla. är det rätt? är det värt det?

gå och rösta. det är en rättighet vi inte alltid har haft och den måste vi vara rädda om. gillar man inte något av partierna ska man rösta blankt, inte bara strunta i det. kom inte och klaga sen om du inte gjorde din röst hörd när du hade möjlighet.

så är det bara.

att räcka till. att orka ända fram. att vilja, att våga. att ta chansen när man får den, att se möjligheterna som gömmer sig strax bredvid problemen. att komma dit man vill, att ta steget över kanten och verkligen tro på att man landar någorlunda mjukt.

men visst tvivlar jag, och jag är rädd för att jag inte reder ut det. men då har jag iallafall försökt! och det är ju jävligt bra det med. det handlar inte alltid om att vinna, om att komma först. det är att våga, att försöka, att ta den där once in a lifetime-chansen.

tveka in, bara gör det!

den hära utfrågningen ger faktiskt mer än vad man tror. till skillnad mot många andra så vill inte jag förtidsrösta, jag tycker det är rätt stort ändå att gå till vallokalen tredje söndagen i september, ställa mig bakom det där skynket och stoppa i valsedlarna i kuvertet. det är andra gången i mitt liv jag får rösta, och tänk att för inte alls särskilt länge sedan så hade jag fått sitta hemma och tycka i tysthet. fint att sverige utvecklats något på hundra år. :)

vad jag tänker lägga min röst på förblir min lilla hemlighet, jag tänker faktiskt inte berätta för någon.

och det var ju väldigt otippat att kd inte gillar singelgravida..?

ordet "singelgravida" uppfann jag precis, för övrigt.

istället för att hela tiden se alla hinder, allt jobbigt och alla problem så ska jag försöka lära mig så mycket jag kan av den här soppan. det kommer lösa sig på något sätt, jag får kompromissa lite (eller nej, ganska mycket) och prioritera vad som är viktigast. vad som spelar mest roll. jag ska försöka se det som en utmaning, som en chans att utveckla mig själv och lära mig mer om andra. sen, när det blir dags, så kommer det bli precis så som jag vill, hoppas och drömmer om. det är egentligen bara bra att mellanlanda lite, så kan jag få perspektiv på saker och ting innan jag granskas under lupp varje steg jag tar.

och nu kan ni undra hur mycket ni vill. inom en månad blir allt officiellt.
tills dess; håll tummarna.
:)

jag tänker leva i tron om att allt löser sig. jag tänker inte sluta kämpa. jag har gjort så stora och så många förändringar i livet det senaste halvåret så jag kan helt enkelt inte ge upp nu. hittills har det ju gått bra, då kan det inte börja strula nu. det måste lösa sig fullt ut, det bara måste. jag tänker inte inse att verkligheten är en annan än den jag vill leva i, jag tänker inte nöja mig med mindre än precis det jag vill ha. ge mig hammare och spik så löser vi det mesta. jag ska bygga vidare på min dröm, det tar inte slut här.

(men för säkerhets skull så kan ni väl hålla tummarna för mig?)

jag är förvirrad, mår illa, är glad, nedstämd, stressad, jag skrattar, gråter, blir sentimental, apatisk, toppad, illamående igen, jag äter inte, sedan äter jag massor, jag har tusen saker jag vill göra men ingenting blir gjort, jag går hela tiden och väntar på något som verkar som att det inte blir av.

jag vet att jag är en dålig vän, men det är helt enkelt för mycket nu. men det kommer bli bra, det kommer det. det måste det.

det är många bra och dåliga stunder, ingenting mitt emellan.

allting faller på plats. det blir precis så som jag har drömt om.

det är bara att hålla tummarna. hårt, hårt.

jag har en hel del annat för mig, så den här lilla bloggen har minsann blivit så gott som bortglömd. varför heter det blogg, förresten? nånting med logg kanske, alltså man skriver logg över saker? någon som vet?