Frida,

det finns människor som man lär känna, men som man sedan tappar kontakten med. sen finns det människor, som man bara vet att man aldrig kommer bli av med på nåt vis. dom har liksom etsat sig fast i ens liv, man bara vet att vad som än händer så hittar man ändå alltid tillbaka till varandra. en sådan vän har jag. hon heter Emma Storberg. och det är en fin människa det! vi lärde känna varandra på gymnasiet. det var nog den bästa tiden i mitt liv. nu är jag sådär jävla vuxen, emma har flyttat till stockholm och ja, hon är väl också ganska jävla vuxen. men det gör inget. det är ju bara så det är. och jag tror att om vi hade kört en runda i sölvesborg, så hade vi nog hittat på nåt bus nånstans. provat galna kläder, stulit en skylt, och såklart spenderat pengar. så som det brukade vara. :) jag saknar henne, den där emma. för det är liksom inte riktigt samma sak utan henne; jag har ingen klockren shoppingkompis som får mig att göra helt sjuka impulsköp, ingen som vill äta så som emma vill, ingen som är nöjd med att bara glida rundor i bilen och lyssna på musik så som emma var. sen rökte vi en hel del också, det var vi riktigt bra på. det har emma slutat med nu. det är väl bra för henne. och bra för mig, för då kan jag inte sakna henne som rökkompis. fast det gör jag i alla fall.



<3