Frida,

min lille hest + de andra två hade dragit ner hela staketet som avgränsar sommarhagen igår. rätt onödigt om man säger så. tur i oturen så var ingen skadad, allas ben såg hela och fina ut. tur han motionerar sig själv iallafall, jag har inte haft alltför mycket engagemang den senaste tiden om man säger så. inte generalen heller för den delen. så vi har mest myst och pysslat, promenerat lite och sådär. gillat läget, helt enkelt. med tanke på hans sjukdomshistoria det senaste året så börjar jag mer och mer tvivla på att han någonsin kommer att komma igen helt. benen har fått ta mycket stryk; infektioner, inflammationer och vrickningar.. och jag är så rädd för att det ska komma ett bakslag till när vi väl kommit igång, så jag vågar nästan inte aktivera honom. samtidigt vill jag absolut inte ställa av honom helt för all framtid, då hade han blivit väldigt olycklig. och det finns ingen bättre känsla än att rida mot solnedgången på min vite springare. så vi tar en dag i taget, han får vara hur tjock och omusklad han vill. vi gör det vi känner för helt enkelt. jag kommer att rida minst två pass i veckan nu i skolan, så min utveckling stannar ju inte av. och generalen finns ju där ändå, när man blir sugen på en skritt-tur i skogen, eller bara lite mys utan att någon tar tiden när man lindar benen (för att klara hästskötarexamen krävs att man kan knoppa + linda benen på sammanlagt tio minuter. det ska dessutom hålla för en tävling).

det kan ju faktiskt vara skönt med en sån kontrast.