Frida,

eller mer månadens skulle jag vilja säga. kanske till och med årets! på väg hem från stallet såg jag en kille som stod i en korsning och uppenbarligen hade problem med sin moped. jag tänkte först inte stanna, han har säkert ringt efter sina föräldrar tänkte jag, som den jävla svensken man är. men NEJ tänkte jag sen, jag kan ju iallafall fråga om han behöver hjälp. så det gjorde jag. och det behövde han. mopeden hade lagt av i backen "jag körde väl i 95km/h ungefär" jaha så då var det kanske inte så konstigt om den gett upp, haha. den ville i vilket fall inte starta.

jag bidrog med mina små mopedkunskaper om tändhattar och överhettning samt en skruvmejsel. och en cigg behövdes med. medan vi stod där pratade vi en del och det framkom att denne kille inte hade det alls särskilt lätt i livet. när mopeden väl startade igen och jag körde iväg så var det med känslan av att inte bara varit sällskap och hjälpt till med en strulig moped, utan att även faktiskt ha gett killen lite hopp och tro på livet.

det är en bra känsla.